jahaja. i fredags var det Dismember. och det var ju tragiskt och pinsamt med 54 betalande på ett av sveriges största dödsband. det är såna saker som verkligen kittlar "dra-härifrån-snabbt-som-fan-och-kom-aldrig-mer-tillbaka"-nerven. men det var trevligt och kul ändå. Dismember var bättre än på trästock i somras. eller så passar de bara bättre på en liten scen. och Nightscape spelade powermetal som vanligt och var glada och det är ju så långt från min kopp te som man kan komma. och Avatar missade jag, för att jag och Linus hade trevligt i sällskap av öl och klister och EP-omslagen. och jag blev full till slut.

vaknade igår med en riktigt jobbig huvudvärk. inte sådär påtaglig som de brukar vara, den bara låg därinne och väntade på att hugga mig i ögat när jag minst anade det.

men klockan 11 gick jag och Linus med skräpmat i handen upp till mullberget för att börja rigga och greja inför kvällen. och killarna i Moon Safari hade kvar alla sina grejer på scenen och vi satt och var sura över det ett tag. men såhär i efterhand måste man ju säga att det gick bra med det. för vi hann ju allt och var aldrig stressade. vi körde soundcheck och scenrep och jag tänkte "det här går inte, helt jävla omöjligt". så fort jag tog en ton kom huvudvärken tillbaks och drog åt alla tänger och skallen sprängdes mer eller mindre, jag höll fan på att svimma. men jag bet ihop. och mådde skit. efter scenrep var det hemväg och jag var lite vansklig, trots att jag hade druckit någon öl redan och skulle dricka fler efteråt tog jag en ipren, och det hjälpte, och jag överlevde.

lagade fläskfilé med potatisgratäng och bearnaisésås. potatisgratängen blev äcklig, men det andra var gott. drack en tvåkommaåtta till. den var magisk.

vid sju mötte jag upp med Linus och Micke på mullberget för det sista fixet. resten av bandet dök upp och vi peppade lite. sen öppnade vi och ingen kom. efter en kvart kom tre pers. och efter en halvtimme kom typ 30. kändes det som i alla fall. och vi bestämde att vi inte fick dricka så mycket mer före spelningen. sen satt vi i stort sett bara och väntade på att få spela och smådrack lite öl. snackade med folk, men inte aktivt. distraktionerna var för påtagliga. det låg en nerv över det, inte det att man egentligen var nervös, men det kändes speciellt.

sen giggade vi. och som vi giggade. jag har aldrig sett någon av mina kära bandkamrater bättre på scen och har aldrig själv känt mig bättre - men det är inte för mig att bedöma.
och den respons vi sedermera fick på spelningen spädde bara på den magiska känslan. Crilles farsa berättade om Stonesgig han betalat 15000:- för att se och sa att den tjuga han gav för det här kändes som en förolämpning mot oss i bandet. han sa att det var det bästa han sett. och han har sett Stones många, många gånger. men han var full, som alla andra, så en nypa salt är väl att rekommendera. vidare tyckte han att det var synd att inte Mick Jagger kunde fått se det där. och jag höll med.

det kändes verkligen som att vi vann.

jag blev rejält full och kände vid ett-två att detta går åt helvete. men jag gav inte upp för det. det var ju min kväll, och jag var kung. jag kunde göra vad jag ville. drog in några fler öl under västen. sen skulle alla gå. och då var det lika bra att gå hem och sova. jag och Linus traskade och försökte konversera, men ingen av oss kunde väl egentligen prata tror jag. i alla fall inte föra logiska resonemang. och när han skulle vika av hemåt kände jag mig så jävla ensam. och det gjorde mig rädd. hur fan ska jag kunna palla såna här grejer om jag får den känslan varje gång. målet med alla Monolitspelningar är ju att det ska vara skitkul och ingen ska vilja gå. och det lyckades vi ju med. jag ville inte gå. en sån kväll som ska vara för evigt.

jag kom hem och hade lite ångest. tog en ipren till i ren illvilja och även som förebyggande syfte. och jag lade mig och läste för att inte somna när jag var som fullast. var tvungen slå igen boken mitt i en sida. somnade. vaknade när Emmah kom hem, och hon var helt underbart söt. jag hade en äcklig smak i munnen men mådde bra. jävligt skönt.

nu måste jag tvätta, men jag gör det inte för att jag skyller på att jag är för trött. vilket jag är, men det är inte särskilt ansträngande att tvätta. fan fan fan vad jag är tragiskt ur det avseendet.

nåväl. gutår mina vänner, vi hörs när vi super.