ok, jag vet att det är svagt och lågt att ömka sig själv. men jag fick en liten uppenbarelse (nja, rejäl är väl rätt ord) och om jag offentliggör den kanske det hjälper mig att göra något åt det.

jag läste Pecks blogg, första gången jag läste ett helt inlägg signerat Ramblin faktiskt, och tänkte att det kunde varit jag. jag gick för länge sedan i tankar om att studera filosofi och innan begreppet "blogg" existerade hade jag en sådan som var mycket mer djuplodande än den här ytliga historien.

jag insåg med ens att jag låtit mitt intellekt degeneras så till den grad att jag inte längre har så mycket egna tankar. jag har tidigare gnällt om att jag inte kan formulera meningar längre, det är ju inte riktigt sant men jag är långt ifrån den nivå jag var på för säg, fem år sedan. poängen här är alltså att jag inte utmanar mitt intellekt och att det därmed degenererats.

sen såg jag mig själv i spegeln och faan alltså, jag vill inte se ut såhär. jag ser kanske inte mig själv som tjock men jag är fan inte där jag vill vara. samma sak gäller här, jag har inte utmanat min kropp och den har därmed degenererats.

tråden löper vidare - jag har under lång tid känt att jag inte sjunger lika bra som jag gjorde för säg, två år sedan. ungefär den tid då jag inte kontinuerligt repat (läs repat som ledsångare) tre-fyra gånger i veckan (vilket jag gjorde förut). faktum är att jag känner att jag drar ner Terror ganska mycket just nu, vilket känns skit. ser ni ett mönster här? jag har alltså inte utmanat min röst och därmed har den degenererats.

min nya livsplan är som följer (varje. jävla. dag.)

sång/röstövningar i minst en halvtimme
träna i minst en halvtimme
läsa nån bokjävel i minst en halvtimme
plugga i minst en timme

alltså inte (varje. jävla dag.)

spela oblivion i tre-fyra timmar.

nu kör vi, fram med de gamla sångövningarna.